Livsnjutare med lagomfobi

Det doftar nybakat bröd i Karin Lundkvists torparkök. Degen som fått jäsa över natten har gräddats till runda rågkakor som nu svalnar under en kökshandduk. På den antika gjutjärnsspisen lagas kaffet i en kurbitsmålad emaljkanna, precis som förr i tiden. Här finns varken kaffebryggare eller diskmaskin.

–En del kanske tycker att jag är en bakåtsträvare. Faktum är att jag känner mig priviligerad som har det här livet. Människor skulle må bättre om de trillade ner på jorden – inte bara strävade efter hög standard för sakens skull. Här är det inte jämt 20 grader inomhus. Jag gillar kontraster – det är då jag känner att jag lever.

Karin med hästenNär Karin kom hem efter att ha bott en tid i Halland stod undantagshuset på farmoderns gård tomt. Med en häst i bagaget fattade hon snabbt beslutet att flytta in. Dessutom lockade skogen hon alltid haft närhet till som barn.

Idag är rummen bakom den faluröda panelen fyllda av rustika trämöbler, minnen och loppisfynd. Det märks att prylarna har haft tid på sig att hitta hem. Sakerna som de flesta är praktiskt tidlösa, tycks ha enats om en egen ordning i Karins väl inbodda hus. Fantasifulla lösningar skvallrar om en livsfilosofi där man ”tager vad man haver”. Den gamla mandelkvarnen får tjäna som bokstöd och lampfoten i rokokostil håller ett stearinljus istället för en glödlampa. Impulsköp från Ikea syns inte till så långt ögat kan nå.

–Det är ett annat tempo här som gör att man hinner tänka före man handlar. Jag köper sällan onödiga saker men gillar att ha projekt på gång. Folk stönar över att de aldrig blir färdiga. Men jag undrar om man skrattar mer om allting blir färdigt? Blir man lyckligare då?

En gång i tiden kunde man se tågen passera från gårdsplanen. Den gamla jänvägsvallen i slutet av ägorna tjänar nu istället som rid- och cykelväg till byns hjärta. Fem minuters cykling till mataffären är alldeles lagom, tycker Karin som trivs med att bo i utkanten av byn.

–Jag upplever sällan att jag är ensam här. Vi som bor här delar både glädje och sorg. Det kan vara en granne som avlivat sin hund – så står man och bölar en stund ihop. Eller så har någons dotter fått barn, då gläds man åt det. Sedan har jag ju djur omkring mig för det mesta.

Djuren har så länge hon kan minnas haft en särskild plats i livet. För de flesta bybor går hon under smeknamnet ”hästakarin”. När hon bosatte sig på gården, flyttade halvblodet Kavaljer med in i husets verkstadsdel på andra sidan sovrumsväggen.

–Det gick att höra åt vilket håll han stod när han åt, och ibland när han bankade i väggen hände det att tavlorna trillade ner i sängen, skrattar hon.

Inte hittat något bättre

Svamp på torkDet är lite Pettson & Findus över stugan vid Söderåsens fot. Istället för en klåfingrig katt har Karin sällskap av fågelhunden Alfred Nobel som nöjt sträcker ut sig framför kaminen efter morgonens långpromenad. Ovanför hänger de senaste skogsfynden på tork: trattkantareller och svart trumpetsvamp.

–Skogen har en harmoniserande effekt – mer än havet för mig. Om jag är tossig blir jag lugn och om jag är trött så blir jag pigg när jag kommer ut i skogen, oavsett väder.

Nu har hon bott granne med bokskogen i över 30 år och har inga planer på att flytta. När folk undrar varför hon bott på samma ställe så länge svarar hon att hon helt enkelt inte hittat något bättre.

–Jag går nog mycket på känslan. Här finns allt jag behöver, både öppet landskap och träd. Jag känner mig hemma här helt enkelt. //

Text och foto: Hanna Folkemark Ellborg

Kort och gott

Namn: Karin ”Hästakarin” Lundkvist
Bor: Härsnäs, en liten by strax utanför Röstånga
Gillar: Kontraster, popcorn– och tuggummidoftande biografer, besöker regelbundet filmstudion i Svalöv
Gör: Skolar hästar, säljer skor, sjunger i kör och vistas i naturen
Favoritplats: Jällabjär och Plurret; fördämning av svart rikt humusrikt vatten
Motto: Vägen är målet. Det lilla är egentligen det stora – att kunna stanna upp och glädjas åt små saker.

Categories: Personporträtt

1 Comment

  • Jerry Clåvelid (Petersson) skriver:

    Som en för detta skolkamrat tycker jag att beskrivningen av Karin stämmer totalt. Hon tillhör nog någon av de få människor jag vet som hellre sovit tillsammans med hästar än gjort det med människor. Jag beundrar henne på det sättet som hon i princip skiter i det moderna samhället och går sin egen väg.

Lämna ett svar till Jerry Clåvelid (Petersson) Avbryt svar